Sjuk, sjukare, sjukast...

Den här situationen är sjuk. Sjuk som i en varböld, amöba, cancersvulst.

Jag ligger o väntar på ett samtal. Ett samtal från Stockholm.

Min morfars fötter är kalla o vita. Dom är iskalla upp till knäna. Han får inget dropp längre utan bara lite syrgas. Hans andning låter som en kaffekokare.Vi har alla varit där o sagt adjö. Jag var där för 2 veckor sen. Hans fru var där idag. Hans fru... Det är dags nu. Du får gå nu. Det är okej. Dina vänner väntar på dig. Du har massor av människor som älskar dig här. Det är dags nu. Jag kommer sen. Jag har bara mer liv att leva först, men sen kommer jag.

Så sa hon. Och jag hoppas innerligt att min morfar fann en tröst och trygghet i det. Fastän han inte är vid medvetande, inte helt och hållet där. För han är ju på väg.