Där sprack bubblan..

på så många olika sätt.

Idag blev jag helt övertygad om att jag kommer att dö i cancer. Det var inte med någon slags känsla av skräck, mer ett konstaterande. Nu menar jag inte i nuläget. Nej,nej. Jag menar att när jag väl dör så tror jag att det kommer vara cancern. Och så fick jag en känsla av att jag inte kommer bli äldre än 55-65. Jag vet... Jag fyller 30 nästa år. Yadi, yadi,yadi...

Min mormor dog i cancer. Min morfar ligger, antagligen, döende på sjukhus i Sthlm. Det e klart att jag börjar tänka på min egen död. Varför jag är övertygad om att det är just cancer som kommer leda till min död vet jag faktiskt inte.

Jag var med min mormor 10 av hennes sista 11 dagar. Sov på sjukhuset. Satt där hela dagarna och hela nätterna. Fick kompisar i rökrummet. Det var jag som var stark. Tröstade alla. Satt ensam med mormor o sjöng för henne när alla andra skulle ha möte med doktorn. Min mormor. Det har alltid varit hon och jag. Ensamma på somrarna ute på Åland. Ute på klipporna, där man inte ens såg några grannar. Där man hämtade vatten från en sorts vevpump med slang som satt på en tall en halv kilometer bort. Där man hängde ut flaggan när man gick på dass och hade utsikt över havet. Där vi sprang omkring nakna och mormor var brun som en pepparkaka. Hon lärde mig sticka, spela Chicago o patience. Vi högg ved o plocka hjortron och blåbär och hon försökte göda min alldeles för spinkiga lekamen med grädde istället för mjölk och tjockt med smör på mackorna. I tonåren umgicks vi ofta ändå. Jag hälsapå hemma hos henne om jag hade vägarna förbi. Ett tag bodde jag hos henne när jag blev utkastad av min far och kom hem från servitrisjobbet full som en kastrull var och varannan dag. Hon bara skrattade o ställde en kanna vatten bredvid sängen.

Nä usch nu orkar jag inte mer.

Moffa Ginko, tänker på dig!