bara gråter o gråter....eller egentligen..

för dryga 24 timmar sen ringde min mamma mig o berättade att min morfar hade dött en halv timme innan. lilla moffa ginko, karln med en sån pondus att man aldrig trodde(på riktigt) att han skulle eller kunde dö.o min starka. fina mamma, min klippa, bröt ihop o hulkgrät. Det var mer av en chock än att morfar gått bort. att ens förälder förlorar sin förälder. Det fick mig också att tänka på om min mamma skulle dö. det e verkligen något man inte vill tänka på.

för ett par timmar sen fick jag reda på att en bekant tagit livet av sig. en kille jag kände lite ytligt, fastän ändå på nått plan lite djupare. för på småtimmarna på fejjanchatten satt han o jag o snackade om livet o skickade olika musikvideos till varandra. inte jämt... inte ens ofta, men ett antal gånger... tänk att en människa e så olycklig att han inte vill/orkar leva en sommar till. tänk planeringen fram till det där avgörande ögonblicket när det inte finns nån återvändo. det går ju inte att ropa: jag ångrar mig!!!

fan livet e inte på topp just nu. jag tänker inte mycket på det. jag har jobbat, jag har haft tankarna på annat, jag har omedvetet fokuserat på triviala ting. hur banal får man va när man tänker på ett samtal som ite ringts eller ett sms som inte har skickats, eller en röst som inte har hörts. för så fort jag faktiskt låter mig tänka, fokusera, så gråter jag....i ca 10 sekunders intervaller. så ja, jag bara gråter o gråter, men i 10 sekunder i taget med långa, långa mellanrum.

nu har jag bara intorkade tårar på kinderna.