I can do without

bara gråter o gråter....eller egentligen..

för dryga 24 timmar sen ringde min mamma mig o berättade att min morfar hade dött en halv timme innan. lilla moffa ginko, karln med en sån pondus att man aldrig trodde(på riktigt) att han skulle eller kunde dö.o min starka. fina mamma, min klippa, bröt ihop o hulkgrät. Det var mer av en chock än att morfar gått bort. att ens förälder förlorar sin förälder. Det fick mig också att tänka på om min mamma skulle dö. det e verkligen något man inte vill tänka på.

för ett par timmar sen fick jag reda på att en bekant tagit livet av sig. en kille jag kände lite ytligt, fastän ändå på nått plan lite djupare. för på småtimmarna på fejjanchatten satt han o jag o snackade om livet o skickade olika musikvideos till varandra. inte jämt... inte ens ofta, men ett antal gånger... tänk att en människa e så olycklig att han inte vill/orkar leva en sommar till. tänk planeringen fram till det där avgörande ögonblicket när det inte finns nån återvändo. det går ju inte att ropa: jag ångrar mig!!!

fan livet e inte på topp just nu. jag tänker inte mycket på det. jag har jobbat, jag har haft tankarna på annat, jag har omedvetet fokuserat på triviala ting. hur banal får man va när man tänker på ett samtal som ite ringts eller ett sms som inte har skickats, eller en röst som inte har hörts. för så fort jag faktiskt låter mig tänka, fokusera, så gråter jag....i ca 10 sekunders intervaller. så ja, jag bara gråter o gråter, men i 10 sekunder i taget med långa, långa mellanrum.

nu har jag bara intorkade tårar på kinderna.

Hejdå morfar

Sjuk, sjukare, sjukast...

Den här situationen är sjuk. Sjuk som i en varböld, amöba, cancersvulst.

Jag ligger o väntar på ett samtal. Ett samtal från Stockholm.

Min morfars fötter är kalla o vita. Dom är iskalla upp till knäna. Han får inget dropp längre utan bara lite syrgas. Hans andning låter som en kaffekokare.Vi har alla varit där o sagt adjö. Jag var där för 2 veckor sen. Hans fru var där idag. Hans fru... Det är dags nu. Du får gå nu. Det är okej. Dina vänner väntar på dig. Du har massor av människor som älskar dig här. Det är dags nu. Jag kommer sen. Jag har bara mer liv att leva först, men sen kommer jag.

Så sa hon. Och jag hoppas innerligt att min morfar fann en tröst och trygghet i det. Fastän han inte är vid medvetande, inte helt och hållet där. För han är ju på väg.

Har ont i huvet o e trött hela tiden...

Det e allt. Orkar inte öra nått. Fast jag tvättar o diskar o städar. Rensar hit o dit. Önskar jag orkat o hunnit rensa på riktigt. Bort med allt krafs. Men snart e jag ledig. Då blir det rensa av! Och målning o spackling o slipning av golv. O jag ska äntligen sätta upp tavlor. O försöka sälja de två sofforna jag har hemma. Möblera om. Slänga massa saker. Åka till Ollebo o kasta halva hemmet.O resa ska jag. Bort... Nånstans där det e varmt o solen håller sig framme o uppe. O jag ska gå till naprapaten så jag blir av med huvudvärken, för det här går ju inte.
Det va allt...
Vad ska du göra?

80-talist, javisst!

Igår stod jag på posten 20 i 6 o postade mina ansökningar o arbetsprover(express såklart!). Idag sitter jag i 4 timmar o försöker söka universitetskurser. Tidsoptimist o alltid ute i sista sekunden? Check, check...

UTutututututut...

Ligger fortfarande i sängen. Tog en välbehövlig sovmorgon. Har vart alldeles för stressigt på senaste tiden, så att få sova i typ 10 timmar var fantastico! Jag var nog en av de få som stannade hemma igår. Tog det väldigt lugnt och läste Jeffrey Eugenides- "My mistresess's sparrow is dead". Läs den! Bara förordet är underbart!
Just nu försöker jag få en kompis att ta sig upp ur sängen och ta en fika o promenad på Ribban.
Imorgon ska jag jobba, sen är det ut till Österlen som gäller. Det är fest på Kabusan på lördagen. Massa musik, konst och härliga människor. Ska bli kul. Sen på söndag är det till Helsingborg till mamma och P och äta lammsöndagsstek.
Nä nu måste jag ut!

Inget skrivet..

var tvungen att gå o lägga mig.

Evasiongirl

Jag lever verkligen upp till mitt superheronamn. Igår och idag på lunchen valde jag ut bilder som ska postas till olika fotoskolor i Sverige. Dessa brände jag sen på en skiva o på min lunchrast tog jag mig till Gamla Väster för o lämna in dem för framkallning. Nu ikväll var tanken att jag skulle börja skriva personligt brev men... Jag hade självklart glömt strömsladden till datorn på jobbet. Fick cykla dit och hör o häpna, mötte A utanför butiken och vi bestämde oss för o ta en öl på Tempo. Nu är jag iallafall hemma. O nu ska här tamejfan skrivas. Imorgon e det upphämtning av bilder, utskrift av personligt brev o ansökningar. På torsdag blir det en runda till Skatteverket för att få tag på personbevis. Hjälp! Jag dör av den här stressen, för o inte tala om pms från helvetet! Ena stunden är jag påväg att börja stortjuta o andra känner jag ett mördande raseri o vill klösa ut ögonen på folk.
Nä, nu till oket.

Där sprack bubblan..

på så många olika sätt.

Idag blev jag helt övertygad om att jag kommer att dö i cancer. Det var inte med någon slags känsla av skräck, mer ett konstaterande. Nu menar jag inte i nuläget. Nej,nej. Jag menar att när jag väl dör så tror jag att det kommer vara cancern. Och så fick jag en känsla av att jag inte kommer bli äldre än 55-65. Jag vet... Jag fyller 30 nästa år. Yadi, yadi,yadi...

Min mormor dog i cancer. Min morfar ligger, antagligen, döende på sjukhus i Sthlm. Det e klart att jag börjar tänka på min egen död. Varför jag är övertygad om att det är just cancer som kommer leda till min död vet jag faktiskt inte.

Jag var med min mormor 10 av hennes sista 11 dagar. Sov på sjukhuset. Satt där hela dagarna och hela nätterna. Fick kompisar i rökrummet. Det var jag som var stark. Tröstade alla. Satt ensam med mormor o sjöng för henne när alla andra skulle ha möte med doktorn. Min mormor. Det har alltid varit hon och jag. Ensamma på somrarna ute på Åland. Ute på klipporna, där man inte ens såg några grannar. Där man hämtade vatten från en sorts vevpump med slang som satt på en tall en halv kilometer bort. Där man hängde ut flaggan när man gick på dass och hade utsikt över havet. Där vi sprang omkring nakna och mormor var brun som en pepparkaka. Hon lärde mig sticka, spela Chicago o patience. Vi högg ved o plocka hjortron och blåbär och hon försökte göda min alldeles för spinkiga lekamen med grädde istället för mjölk och tjockt med smör på mackorna. I tonåren umgicks vi ofta ändå. Jag hälsapå hemma hos henne om jag hade vägarna förbi. Ett tag bodde jag hos henne när jag blev utkastad av min far och kom hem från servitrisjobbet full som en kastrull var och varannan dag. Hon bara skrattade o ställde en kanna vatten bredvid sängen.

Nä usch nu orkar jag inte mer.

Moffa Ginko, tänker på dig!